Svenska Högarna

Storslagen skärgårdsmiljö

På Svenska Högarna häckar flertalet av de sjöfågelarter som förekommer i skärgården. Ögruppens isolerade läge i en flyttningsled mellan Finland och Sverige, gör den också till en rastplats för många flyttande fåglar, inte minst tättingar. Vissa dagar rastar tusentals fåglar på Storön, och den fågelkunnige kan då få se de mest oväntade arter. Det är dock inte bara den fågelintresserade som har utbyte av ett besök i denna karga men storslagna skärgårdsmiljö.

Växtlighet

På Storön har små aldungar fått fäste i skyddade bergskrevor längs stränderna. Längre upp på ön finns några få lövträdsdungar bestående av sälg, asp och björk. Rönnar finns spridda över ön, medan några få tallar och granar för en mer tynande tillvaro. I brist på hävd och betande djur är de öppna markerna mellan berghällarna under snabb igenväxning med nyponbuskar och mattor av enar.

De fortfarande öppna markerna mellan berghällarna är täckta av ljung- och kråkbärsmattor, och här och var växer hönsbär. På de platser där jordtäcket är tjockare och fuktigt växer älgört i täta bestånd. I lövdungarna finner man bland annat midsommarblomster, rödblära, enstaka Adam och Eva, men även gullviva på några ställen. Nattviolen är inte ovanlig på Storön. I blöta partier växer vattenklöver och bredkaveldun, och i strandnära, djupare hällkar kan man se vitstjälksmöjans vackra blommor.

Sjöfåglarna dominerar

I ögruppen häckar mängder av sjöfåglar. Här finns nästan alla de arter vi förknippar med ytterskärgården. Ejdern var tidigare, tillsammans med tordmulen, den i särklass talrikaste arten, men numera återstår bara en spillra av det tidigare beståndet. Före millennieskiftet var det nästan omöjligt att gå på öarna utan att skrämma upp ruvande ådor och i månadsskiftet maj-juni låg mängder av dem med sina ungar spridda över hela ögruppen. Även om antalet ruggande gudingar också har minskat kraftigt, samlas de fortfarande från stora områden i ögruppen under försommaren.

Andra andfåglar som häckar här mer eller mindre allmänt är gräsand, svärta, småskrake och vigg. Även några par snatterand och skedand förekommer. Några grågåspar har sina bon runt om på skären och som mest även en handfull par av knölsvan.

De bergiga och ofta branta stränderna gör att Svenska Högarna inte passar vadarfåglar särskilt väl. De som förekommer finns företrädesvis på Tärnskären i söder. De vanligaste arterna är strandskata och rödbena, men även större strandpipare och roskarl häckar med flera par vardera. Några par morkulla häckar på Storön, medan enkelbeckasin och drillsnäppa bara finns med något enstaka par och kanske inte ens varje år.

Silvertärnan är den enda av sitt släkte som häckar, men den är istället ganska talrik. Såväl fiskmås som de tre vanliga trutarterna tillhör häckfåglarna och det gör numera även skrattmås. I ögruppen finns också några par kustlabbar som gör sitt bästa för att röva måsar och tärnor på sina byten.

Under stenar och i bergskrevor på några av öarna finns kolonier av tordmule, sillgrissla och tobisgrissla. Tordmulen är den talrikaste av dem och arten är numera den i särklass vanligaste häckfågeln i ögruppen. De största kolonierna finns på Kalken och Lillön, men även Skvimparskär har många par.

Endast ett fåtal arter tättingar häckar och då i första hand på Storön. De vanligaste arterna är ladu- och hussvala, kråka och sädesärla med några par vardera, medan skär- och ängspiplärka samt stenskvätta är än mer fåtaliga. Även koltrast tillhör numera häckfåglarna. Det har för övrigt hänt att såväl horn- som jorduggla har häckat på Storön.

Svenska Högarna ligger mitt i sträckleden för de flyttfåglar från Finland som har sina övervintringsområden i söder och sydväst. Miljoner fåglar passerar här vår och höst, inte bara sjöfåglar utan än många landbundna arter som bara kommer i kontakt med havet under flyttningen. Ögruppens isolerade läge gör att den drar till sig de flyttfåglar som är i behov av en tillfällig rastplats. Även om det bara är en mindre del av de passerande fåglarna som rastar här, blir det sammantaget ändå frågan om ansenliga mängder.

Hösten är den årstid som är mest givande för flyttfågelstudier på Svenska Högarna. Vadarsträcket är i full gång redan i juli, men tyvärr finns det inga bra rastplatser och det stora flertalet passerar bara förbi. Många tättingar rastar dock gärna på Storön. Redan i augusti är flyttningen för de arter som skall till Afrika som intensivast. Många arter sångare, men även grå och svartvit flugsnappare, rödstjärt och många fler kan då rasta talrikt vissa dagar.

I mitten av september har merparten av Afrikaflyttarna hunnit passera. Dessa långresenärer följs nu av arter som stannar i Sydvästeuropa under vintern, till exempel kungsfågel, rödhake, taltrast och rödvingetrast. Särskilt kungsfågel och rödhake kan rasta i mycket stora antal. Vissa dagar kan de finnas i tusental på Storön.

I månadsskiftet september-oktober kan sträcket av ängspiplärka, grönsiska samt bo- och bergfink vara intensivt under den ljusa delen av dygnet. Även flyttningen av sjöfåglar är som bäst vid denna tid och en bit in i oktober. Talrik är fortfarande ejdern, men även små- och storlom, bläsand, vigg, sjöorre, svärta och småskrake kan ibland räknas i stora antal. Från och med oktober och framöver rastar tusentals alfåglar på havet. Vid ostlig vind kan sträcket av flera arter gäss vara omfattande.

Under sträcktid passerar även rovfåglar på flyttning, flertalet utan att rasta. Några stannar dock upp ett tag för att ta för sig av rastande tättingar och av de smågnagare som finns på ön. Vanligast är sparvhök, men även fjällvråk kan vara ganska talrik under oktober. Ormvråk är förvånansvärt fåtalig. Havsörn ses numera dagligen. Andra rovfågelarter som uppträder regelbundet är till exempel torn- och stenfalk, men även pilgrimsfalk och duvhök. Tidigare under säsongen noteras också bivråk, brun kärrhök, fiskgjuse och lärkfalk.

Det är inte bara utpräglade flyttfåglar som passerar och rastar på Svenska Högarna under hösten. Vissa år kan de så kallade invasionsarterna utgöra ett betydande inslag. Talgoxe, trädkrypare och domherre är exempel på arter som förekommer varje höst, men i mycket varierande antal. Särskilt gråsiska kan vara mycket talrik. Andra exempel på sådana arter som uppträder mer oregelbundet och vanligtvis i lägre antal är pärluggla, stjärtmes och nötkråka.

Även om hösten är den årstid som ger det bästa utbytet ur fågelsynpunkt, kan vissa vårdagar vara väl så givande. En nackdel, ur bekvämlighetssynpunkt, är att ofta är kallt i ytterskärgården långt in i maj. Har man tur och är på plats när vädret är gynnsamt, värme och sydostlig vind, kan tillgången på rastande fåglar av många arter vara mycket god även vid denna tid på året. Även om tillgången på rastande tättingar inte är så god, finns det givetvis ändå såväl rastande som sträckande sjöfåglar att studera.

I en isolerad arkipelag som Svenska Högarna kan man träffa på de mest oväntade fågelarter. Det kan vara arter från fastlandet som vi normalt inte förknippar med skärgården. Det kan också vara ovanliga gäster från långt avlägsna trakter som flugit fel. Under årens lopp har en hel rad ovanliga arter observerats på Svenska Högarna. Några exempel på riktigt ovanliga är rostskogstrast, mörkögd junco och knölsvärta (från Nordamerika) samt glasögonflugsnappare (från östra Asien). På Svenska Högarna finns det alltid plats för överraskningar!

Att notera

Vid besök på Svenska Högarna måste stor försiktighet iakttas under fåglarnas häckningstid. Det är bara Kalken och Lillö som är avsatta som fågelskyddsområden (beträdelseförbud 1 april–15 juli), men många fåglar häckar även på de mindre öarna. Undvik att gå iland på andra öar är Storön. Även om du bara besöker Storön måste försiktighet alltid vidtas till såväl fågellivet som till de människor som bor här.

Bill Douhan