Svartlöga är en av de största öarna i ytterskärgården, men till skillnad från många andra öar är den mycket låglänt. Högsta punkten ligger bara 10 meter över havsytan. Karaktäristiskt för Svartlöga är den stora lövskogen – en av Roslagens största, bitvis med stort inslag av idegran. De stora och nästan ogenomträngliga enbuskagen på öns hällar mellan skog och strand en annan av öns säregna miljöer.
På Svartlöga har människor bott permanent sedan 1500-talet och ända in till på 1960-talet. Gamla Svartlöga by motstod till och med ryssarnas härjningar längs Upplandskusten år 1719. Om det berodde på de erkänt skickliga skyttarna på Svartlöga eller på de långgrunda stränderna förtäljer inte historien. Däremot ger bebyggelsen fortfarande ett starkt intryck av genuin skärgårdskultur. Ännu syns också spåren av den långvariga odling som påverkat landskapet och bidragit till mångfalden av växter. Inslaget av kalk i jorden är en annan faktor som gynnat växtligheten.
Svartlöga ingår i den så kallade maritima lövskogszonen, en unik naturtyp vars motsvarighet endast finns i Ålands skärgård. Skogen domineras av glasbjörk och klibbal, men också med inslag av ask asp, sälg, hägg, rönn, och oxel. Särskilt på öns östra del finns talrika idegranbestånd och längs stränderna växer havtornsbuskar. Lövskogen är genombruten av ängar, kärr, sumpskog och busksnår, vilket i hög grad gynnar både insekterna och fågellivet. Det finns också områden med gles blandskog där marken på våren är täckt av vitsippor och senare gullvibor och liljekonvaljer. I lövlundarna, framför allt på Stora Enskär, växer också orkidéer som nattviol, korallrot och tvåblad. I skogen innanför Mönäset finns ett mindre bestånd av vit skogslilja.
Mönäsviken i norr omges av kalkpåverkade strandängar med en imponerande blomsterrikedom. Här växer hundratals mängder av ängsnycklar, kärrknipprot och lilaskimrande majvivor bredvid slåtterblommor, ormtunga, tätört och rödsäv. Blomsterprakten kulminerar i början av juni. På sandheden som ligger öster om stigen som leder till byn finns en mycket speciell flora. Bland vildlin och kattfot finns här mängder med låsbräken och bland dessa växer både rutlåsbräken, nordlåsbräken och topplåsbräken, vilket är unikt så här långt söderut i landet.
En av Svartlögas karaktärsfåglar är näktergalen, som här har ett starkt fäste. På ön finns också ibland den ovanliga höksångaren, som då oftast ses i anslutning till enbuskar i byns utkant.
Det är inte bara artrikedomen och mängden sångare som gör ön till ett så attraktivt mål för fågelskådare. I vikarna och skären kring Svartlöga finns de flesta av skärgårdens sjöfåglar. Sammanlagt häckar drygt 100 fågelarter på och omkring Svartlöga.
Vår och höst stannar stora mängder alfåglar i de grunda och musselrika vattnen kring Svartlöga. I slutet av april varje år upprepas ett fantastiskt skådespel på Svartlögafjärden. I kvällningen lyfter alfåglarna, ibland i tusental, mot Finska viken för fortsatt färd till häckningsplatserna långt upp på den arktiska tundran. I de grunda vikarna runt Svartlöga, framför allt i Mönäsviken i norr, rastar vadarfåglar. På våren stannar glutt- och kärrsnäppor, mosnäppor, större strandpipare och ibland arktiska arter som inte häckar i Sverige. På sensommaren kan man också få se rastande myrspovar och spovsnäppor. Storspov och rödbena är några av vadarna som häckar på Svartlöga. De grunda vikarna är också hemvist för Svartlögas gravänder och ett omtyckt mål för vår största tärna, skräntärnan, som häckar i närheten.
De stora hamnbodarna, som en gång byggdes vid stranden, ligger nu en bit upp på land – en tydlig bild av de senaste hundra årens strandhöjning.
Bill Douhan