Här ute i utskärgården möter man en rik och delvis säregen flora. Men lundarna är väl värda ett besök även av icke-botanisten om man vill njuta av en vacker, blomsterrik och säregen natur. Lövskogarna i svackor och större dalgångar är mycket frodiga. Man vandrar ofta fram i täta snår med älgört, midsommarblomster, humleblomster, ormbär, nässlor, rödblära – och ramslök; lökdoften av ramslök möter redan på håll utifrån sjön. Andra växter här är myskmadra, stinksyska, lundkardborre, trolldruva, tandrot, spenört, nässelklocka, storrams, hässlebrodd, och på våren stor nunneört. I fuktpartier dominerar klibbal, annars är det mest ask- och aspbestånd som oftast är kraftigt igenbuskade med olvon, skogstry, rosbuskar, hägg och en och annan idegran. Dessa ”vilda” lövskogar ger ett urskogsliknande intryck. Men för inte så länge sedan hävdades de som lövängar med bete och slåtter, och landskapet var öppet och parkliknande. Diken och odlingsrösen minner om den tiden och man ser att många av trädkronorna har utvecklats i ett öppet landskap; de är yviga och lågt ansatta och man ser även spår av lövtäckt i somliga kronor.
Även öppna ängspartier bjuder på en rik växtlighet. Gullviva, Adam och Eva och Sankt Pers nycklar är vanliga, liksom nattviol; brudsporren ser man däremot mer enstaka. Andra växter är luktsmåborre, krissla, luden johannesört, skogslök och stenfrö.
På de större skären finns fuktiga så kallade gropmossar med gles, lågvuxen björkskog, en naturtyp som påminner om fjälltrakterna. Den rikliga förekomsten av hjortron, kråkbär och hönsbär förstärker denna likhet.
Fågelskären lyser ofta gula av fetknopp, med inslag av blå bårder av styvmorsviol. Här växer också strandkvanne, vejde, klibbglim, strandgyllen, baldersbrå och flera andra av utskärens typiska arter.
I lundarna sjunger näktergal, trastar, svarthätta, härmsångare och många andra sångfåglar. På försommaren hörs och ses morkulla och gök. Duvhök och sparvhök jagar i skogarna, och någon enstaka tornfalk kan ses ryttla över hedarna. I vikar och sund kan man se några knölsvanpar med ungar, och till och med skäggdoppingar häckar här ute. Ett par silvertärnekolonier finns på småkobbarna intill de större skären, och skrattmåsar håller gärna till på kobbarna sydväst om Högbulen och Lågbulen; genom sitt ljudliga skränande och skriande ger de liv och rörelse åt arkipelagen. Annars håller vitfåglarna mest till ute på kalskären i öster. Dessutom finns här labbar, grågäss och sjöfåglar – skrakar, änder, med mera. Storskarvarna har tillhåll på Mellkobb ut mot Röder och färgar klipporna vita av allt träck. Och havsörnar tillhör vardagen här ute, de svävar omkring i skyn eller sitter på upphöjd spaning på kobbar och skär.
På land, i gölar och hällkar, håller paddor och grodor och salamandrar till under leken på våren. Och i rishedarna ringlar ormar; snokar men framför allt huggormar i sin jakt på särskilt åkersork, som det finns gott om. Räv och rådjur brukar kunna hålla till på en del skär – de simmar ju obehindrat mellan skären – och till och med älg har setts här ute sommartid. Gråsälar har populära bådor, liggplatser, ut mot Röder (till exempel på Kometen), varifrån man på försommaren hör dem ligga och ”sjunga” sin urtidssång. Men de ses också simma omkring i arkipelagen.
Idskär. Här finns, som namnet antyder, en märklig, ren idegranskog. Norra viken är en djup och väl skyddad naturhamn, om än skuggig. Och uppe på östra knuven har man en fin utsiktsplats.
Storskär (ej att förväxla med Rödlöga Storskär). Här finns flera idegranbestånd, gropmossar med björk och lummiga asp- och askdungar med rik flora, framför allt på de södra sluttningarna. Boden och bryggan på sydsidan tillhör Pelarorden. På norra sidan finns fina klippor att lägga till vid och uppe från norra knuven har man en strålande utsikt.
Alkobben och Västerskäret är numera så uppgrundade att de växt ihop. Mittpartiet domineras av lummig lövskog med ett stort sumpigt alkärr. Floran är rik med mycket ramslök och andra krävande lundväxter. På några ängspartier växer rikligt med Adam och Eva, och Sankt Pers nycklar. På västra sidan reser sig en imponerande klippbrant upp ur havet.
Högbulen. Ligger strax öster om Alkobben. Utsikten från knuven ut över Norrpada och ner mot Åsmansboda är helt magnifik. Fina ankarplatser finns vid klipporna på nordsidan. Här växer bland annat idegran, storrams, ramslök och stenfrö.
Rödlöga Storskär eller Åsmansboda Storskär. Här hittar man de rikaste och mest skiftande lundarna. Fuktiga alkärr med askbestånd och i norr ren aspskog. Här ser man på våren blåsippor (även vitblommande exemplar) i de gamla lövängarna, vilket är mycket ovanligt på utskären. Uppe från den norra höjden, som är utskärens högsta knuv (26 meter över havet), har man en strålande utsikt. Knuven är omgiven av flacka hällmarker med mycket rishedar och gles, lågvuxen björkskog med gropmossar (så kallad maritim björkskog) och en del välväxta tallar och vindpinade granar; likheten med fjällen är slående.
I skärets södra ände ligger hela arkipelagens i särklass bästa och tryggaste hamn, djup och säker för alla vindar. På ängarna norr om hamnen kan man njuta av den rika ängsfloran, med bland mycket annat Adam och Eva, Sankt Pers nycklar och massor med blodnäva. Här finns också en gammal labyrint, en så kallad Trojeborg.
Hundskär. Här finns en artrik ängsflora med bland annat brudsporre, kungsmynta, johannesört, blodnäva, Adam och Eva och rikligt med gulmåra.
Långskär är den sydligaste av de lövskogsbetonade skären. Floran är rik, men stränderna är grunda och det kan vara svårt att angöra skäret.
De yttre skären i öster är mest kalskär med rishedar, kala klippor och en del gölar och hällkar. De är populära tillhåll och häckningsskär för områdets sjöfåglar – grågäss, vadare, änder med mera.
Delar av Norrpada är naturreservat. På själva ön Rödlöga, som är sommarbebodd och ligger cirka fyra kilometer sydväst om Åsmansboda, finns en handelsbod.
Klas-Rune Johansson