Söderarm

Närmsta utskärgården

Söderarms Norrskärgård sträcker sig norr om Söderarmsleden österut, från Gisslingö och Fejan ända ut till Tjärvens ensliga fyr. Detta är vår närmsta och från fastlandet (till exempel Räfsnäs) mest lättillgängliga utskärgård. Det är omtyckta kajakvatten och på vintern isar för långfärdsskridsko. Söder om farleden breder flera arkipelager och ögrupper ut sig från Gålgryte–Vidinge till de yttersta skären i öster, med Söderarms gamla fyrplats som utpost i nordost.

Vattungarna

Vattungarna ligger ytterst i Norrskärgården och är ett av Roslagens finaste utskär. Det är relativt lättåtkomligt och således ett populärt mål för kanotister. Skären är ganska låga och kala sånär som på en del albuskage, aspbestånd, fristående tallar och granar. Roslagsförfattaren Evert Wallert har kallat det ”skärgårdens Venedig” på grund av alla slingrande kanaler och vikar. Här har grunt gående båtar goda möjligheter att hitta skyddade ankarplatser. Längst ner i sydväst finns inloppet till de södra och mest skyddade kanalerna. Den yttersta tröskeln, som man möter direkt vid inloppet, är vid normalt vattenstånd knappt meterdjup, sedan blir det mer vatten under kölen. Även i nordost finns en lång kanal som erbjuder goda angöringsplatser.

Växtligheten är artrik och mycket typiskt för utskären. Här finns strandängar med ängsnycklar, förgätmigej, strandrödtoppa, höskallra, ormtunga, vänderot, med mera. Mellan bergklackar och lavklädda hällmarker breder rishedar ut sig, och i svackorna finns fuktiga små myrar med bärväxter som tranbär, hjortron och odon, insektsätarna sileshår och tätört, doftisar som skvattram och pors. Det som är så speciellt för Vattungarna, och som påstås ha gett skären dess namn, är alla de små och stora vattensamlingarna. I dessa växer vattenklöver i mängd, liksom kråkklöver och hästsvans, och vissa år blommar insektsätaren vattenbläddra rikligt.

Här finns också torrängar med johannesört, glansnäva, mjölkört och gulmåra. Tittar man efter noggrant just här, kan man utmed kanalerna hitta rester efter gamla bodgrunder. Detta var förr nämligen ett välbesökt skär under strömmingsfiskeepoken och här fanns då många små sjöbodar som alla är borta idag. Man kan också se en del ristningar i bergen kring de gamla hamnarna; namn, initialer, magiska tecken. Uppe på hällar ligger stenblock utspridda. Stenarna ligger inte kvar som rester efter istiden, utan är utplacerade av den forna fiskebefolkningen för att stötta giststänger eller för att förankra näten när de breddes ut över hällarna på tork.

Fågellivet är inte märkvärdigt, vilket delvis kan bero på att här brukar finnas mycket mink. På kobben i nordost har vitfågeln – måsar, trutar, tärnor – sina tillhåll. På vintern, om isarna bär, går rådjuren gärna ända hit ut och äter av risväxter som blåst fria från snö. Man ska således inte bli förvånad om man hittar rådjursspillning ända här ute, kanske i samband med en vintertur på långfärdsskridsko.

Håkanskär

Håkanskär, norr om Vattungarna, är också ett populärt och blomsterrikt kalskär, som dock kan vara lite besvärligt att angöra. Även här finns ristningar i berghällar intill de forna hamnarna och grunder efter gamla fiskebodar, liksom på Himmelskäret intill.

Tjärven

Tjärven. Från utskären ser man detta märkliga fyrtorn resa sig på sin klippa som en sista utpost mot det öppna havet. Fyren byggdes 1903 och utformades, märkligt nog, som en gammal riddarborg. Vid lugnt väder kan man besöka ön. Hamnen i söder, med inlopp österifrån, är dock grund och oskyddad. Numera är skäret ett tillhåll för alkfåglar – tordmular, tobisgrisslor och kanske några sillgrisslor. Ristningar av mer sentida ursprung kan ses på ön och den gamla välkända ristningen ”Ensamhetens ö”.

Inra Hamnskär

Inra Hamnskär, söder om Söderarmsleden, är delvis bevuxet med djungellik lövskog – ask, asp och al – och har en rik lundflora. Från de norra höjderna har man fin utblick ut över de fågelrika vikarna och sunden nordväst om skäret. Längst ner i sydöstra delen finns en djup och ganska skyddad naturhamn.

Rammskärsarkipelagen

Rammskärsarkipelagen. På Stora Rammskär och på de små skären väster härom växer al och ask med frodig undervegetation, bland annat ramslök, storrams, trolldruva, gullviva, stinsyska, liljekonvalj, lundelm och rödblära. På våren möter man stor nunneört och en sällsynthet på utskären – vitsippor! Här finns också kalkrika ängsmarker med Adam och Eva, Sankt Pers nycklar, rosettjungfrulin och andra kalkgynnade arter. På Stora Rammskär kan man uppe kring höjderna vandra i en mycket vacker så kallad maritim björkskog med låga krumväxta björkar och fuktiga gropmossar.

Bordkobben

På Bordkobben nordost om Yttra Hamnskär, finns en så kallad ryssugn bevarad, ett minne från ryssarnas härjningar i Roslagen ödesåret 1719. Här finns också ett stort platt stenblock, förmodligen använt som bord av ryssarna när de intog sina måltider; där av kobbens namn.

Havtorn karaktärsväxt

Havtorn är något av karaktärsväxt för Söderarms skärgård. Större och mindre snår syns lite här och var, mest på sydsidorna av skären. På Österöran öster om Vidinge bildar den veritabla snårmarker över stora delar av ön med flera meter höga buskar. Och på Käringboskäret i Norrskärgården finns också alldeles särskilt stora bestånd, som vissa höstar lyser gulorange av alla bär.

Gott om havsörn och gråsäl

Djurlivet är i det stora hela ymnigt, men den tidigare så stora ejderstammen har minskat oroväckande mycket. Förutom de typiska skärgårdsfåglarna ser man ormvråk, sparvhök, duvhök, tornfalk och morkulla. Höst, vinter och särskilt vår, finns stora mängder alfågel. Havsörnen är numera ett naturligt inslag och ses ofta segla över fjärdarna eller sitta på utkik uppe på något sjömärke eller hög knuv. Likaså gråsälen har ökat enormt i antal och ses inte sällan sticka upp skallen i vattnet eller ligga uppkrupen på en klippa, särskilt i de allra yttersta delarna med relativ närhet till de stora sälskyddsområdena kring Svenska Stenarna. Även vikarsäl förekommer.

Ett tämligen nytt och förvånande inslag är bävrar, som till och med byggt en jättehydda här i yttersta skärgården. Spännande är det också med uttrarna, som man numera vintertid kan se spårlöpor och kanor efter, och då till och med stöta på lospår ute på isarna.

Klas-Rune Johansson