Det är kalkrikedomen och många generationers slåtter och bete som gett Ängsö dess fantastiska blomsterprakt. För att bevara denna natur avsattes Ängsö 1909 som nationalpark. Den första åtgärden blev att begränsa torparens djurhållning och slåtter, men det dröjde då inte länge förrän Ängsös torpare fick ge upp och flytta. Därmed avbröts ett 275-årigt brukande av marken och på bara några årtionden hade ängarnas blomsterprakt ersatts av närmast ogenomträngliga snår. I lundarna började granen ta över.
I början av 1940-talet inleddes en omfattande restaurering för att åter släppa in ljuset och ängsblommorna på ön och sedan mitten av 1950-talet bor här under sommaren. Ängarna och hagarna hålls idag öppna genom bete och slåtter. Skogen har till stor del lämnats orörd under hela 1900-talet. Framför allt Österskogen, där många av träden är drygt 200 år, börjar få en alltmer urskogsliknande karaktär, med gott om torrakor och kullfallna träd.
Den som kommer till Ängsö i maj får uppleva mattorna av vitsippor under de kala lövträden. I slutet av maj har löven börjat spricka ut och marken täcks av sippor, gullvivor och liljekonvalj. Nu följer också många av de övriga lundväxterna - ormbär, tandrot, vårärt, lungört och vätteros. Nu är också fågelsången som intensivast och detta är kanske den mest givande tidpunkten för ett besök på Ängsö. I juni ersätts vårblommorna av stora bestånd med natt och dag, myskmadra och gökärt.
Det är under den tidiga sommaren som Ängsös rika fågelliv är som rikast. Då är sången från lövängarna och lövsnåren intensiv. Svartvit flugsnappare, grönsångare, gransångare, trädgårdssångare, svarthätta och stenknäck deltar i konserten. Då och då hörs också rosenfinkens klara toner.
Oftast anländer man till Ängsö via gästbryggan på öns södra del, Hemudden. Här ligger också torpet och ladugården. På de två åkrarna nordväst och norr om ladugården återfinns några mindre åkertegar. I ekdungen vid torpet har härmsångaren sitt favorittillhåll och på ängen en bit norr om torpet finns små bestånd av kungsängslilja.
Förbi torpet fortsätter stigen längs de ängar som gett ön dess namn. Mellan Hemviken och Norrviken fanns ännu på 1700-talet ett öppet sund, men när landet höjde sig ur havet blev sundet torrlagt och öarna växte ihop. Där vattnet en gång strömmat fram ligger i dag Långängen, Österängen, Norrängen och Stormaren. Kabbeleka och ängsbräsma är vanliga på dessa fuktängar där även ängsnycklar och majviva växer.
Ängarna omges av gamla lindar, askar, ekar och hassel. I lindarnas grenverk syns ofta spår av hamling i form av kapade kronor och knotiga grenstumpar. Skörden av löv utgjorde ett nödvändigt tillskott till gräs-och starrslåttern. Längs stigen väster om Stormaren skuggas sluttningarna av kraftiga hasselbuskar. Ett stycke längre norrut, längs stigen mot Svartviken, täcks marken av ramslök som sprider sin lökdoft när den blommar i juni.
På den öppna, torra marken vid Norrudden finner man arter som brudbröd, solvända, jungfrulin, backnejlika och blodnäva. Torrängen på Norruddens västsida har Ängsös största bestånd av Adam och Eva.
De gamla träden och hålträden skapar bra miljöer för Ängsös hålhäckande fåglar som skogsduva spillkråka, gröngöling och mindre hackspett. Även havsörnen är nu tillbaka som häckfågel sedan delar av skogen har fredats under halva året.
Även den svampintresserade har mycket att se på Ängsö. På de öppna ängs- och torrbackarna finns en lång rad fina ängssvampar som olivjordtunga, scharlakansvaxskivling och lutvaxskivling. I lövlundarna växer jättekamskivling och stinksvamp. På gamla ekar växer oxtungsvamp och korallticka och i den gamla skogen kan man hitta blackticka, gränsticka och kandelabersvamp.
Ängsös gamla ädellövträd har också stort värde för många vedlevande insekter. Särskilt skalbaggsfaunan är artrik och bland de många arterna som påträffats på ön hör olika arter av långhorningar, t ex lundbock, lindbock, lindgrenbock och stekelbock.
Christer Stighäll